Det behövs ett ökat barnafödande hörs från maktens höga torn. Något som jag länge märkt och fruktat har slutligen get utslag i statistiken - och värre kommer det att bli. Nu ororar sig den stora förtiotalist generationen vem som kommer att ta hand om dem på ålderns höst. Och ledaren uppmanar till barnalstring - men inte föds det några barn för det. Cynikern fäller ett berättigat ``Som man bäddar..'' medan vi som har hand om just liv och död, bröllop och släktets gång genom traditioner - vi får frågan ``Vad är fel?''

Hur skulle man kunna förklara för politiker som mist kontakten med alla former av kultur och traditioner vad som driver oss att leva vidare och fostra nya barn i världen? Hur skulle man kunna förklara för dem som bara tänker i form av ekonomi, rationalitet och behov? Hur skall man i ett surr av egocentrism kunna förklara något som i sin natur är oegenytta? Men man gör ett försök.

Modernismen kom och blev norm och regel - jagade bort alla så kallade irrationella företeelser. Skrock, vidskepelse, tradition och allt annat som inte ville fästa sig på politiska pamfletter eller i vetenskapsmännens system skulle bort. Barn växte upp i den nya tiden, och försökte anpassa sig - att vara tillags. Men hela tiden i kamp mot sin natur - en natur där vi vill leva samman med någon av det andra könet och skaffa barn med denne. En känsla finns kvar att man vill vara två. Men i en tid av rationalitet så kallas denna känsla för behov - och mediciner uppfinns. Symptom kan lösas, fri sexualitet med preventivmedel eller varför inte pornografi löser snabbt de mest uppenbara symptomen. Artificiella familjer, vare sig det rör sig om skvallerpressens kändisar eller tvåloperor kan ge oss känslan av att vi bryr oss. Yrkesidentiteten som är något väldigt starkt i Sverige, med arbetsplatser som kräver vårt fulla engagemang. Och slutligen en samhällsmodel som inte har något utrymme för familjen. Att detta är raka motsattsen mot vad som vore ett gott liv, det borde rimligen lastas dem som skapade detta samhälle. Men i det samhällesbygget glömde man bort det mänskliga, det som vi visste i traditioner och i sagor om prinsar och prinsessor. Och eftersom nu barn är människor så passar dom helt enkelt inte in.

Om nu någon erbjuder maxtaxa på dagis eller bättre uppfostrande skolor, vad hjälper det. Vår natur är inte att producera barn - det är att fostra dem och låta dem bli en del av vårt liv. Vår natur är inte att möta någon i hast, skiljas och lämna barn i världen. Vi känner någonstans ett ansvar att uppfostra och ansvara för våra barn. Och får vi inte det så skaffar vi inga barn. Om samhället vill uppfostra barn så får det föda fram dem självt (snart har väl gentrollkarlarna löst även det) för det som driver oss människor är tanken på familjen, tillhörigheten, kontinuiteten och kärleken. För de som skulle vara föräldrar har inte fått chansen till att slå sig ned, leva trygt med någon, de gavs aldrig den chansen utan fick andra krav och andra saker att leva upp till. Detta är deras sorg och längtan.

I alla kulturer och i alla tider har familjen och dess traditioner varit den drivande kraften. Vi har känt meningsfullheten i banden som gått från generation till generation. Släkternas styrka har i vår moderna tid hamnat på opposition mot lönsamhet och modernitet. Ingen är en god arbetare som sätter familjen före. Ingen är en god samhällsmedborgare som sätter familjen före. Men ingen kan heller, med gott samvete, sätta barn till världen som inte sätter familjen före.

Så när du frågar, Göran Persson, varför det föds så få, så svarar jag med det enkla. De nya generationerna har lärt sig att de skall leva utanför familjen - att de skall bry sig om sig själva blott. De har inga möjligheter till ett eget hem, än mindre till en lycklig kärlek. De har ingen möjlighet att få arbeta samman och bli starkare - ty kärleken och familjen har blivit en lyx och en last - inte en tillgång. Och att de i dessa ensamma liv är ansvarsfulla nog att inte föda bortglömda barn, det är de värda en applåd för, och möjligen en tår av sympati.