Min första bok, På jordfast grund, kom 2005 men säljer fortfarande bra och väcker ibland lite debatt lite här och var. Inte i stora medier, men dock i stora mängder i små - men så är det ju med kontroversiella debatter(något jag nämnt tidigare i bloggen vilket citerades i en doktorsavhandling skrivet av en satanist som ett belägg för att hedningar tror på konspirationer - undra vem som är normal här). Jag brukar inte skriva så mycket om sådant som skrivs av de som fullständigt saknar grundkunskaper i ämnet och läser mina böcker och läser in en massa konstiga saker, men jag ska göra ett försök. Jag skriver ju primärt för hedningar, men med möjlighet för andra att förstå genom att se på allt utifrån. Problemet blir ju för de som tror att de förstår när de inte gör det. Sist i boken så skrev jag just detta - men det borde kanske stått med stora bokstäver på framsidan. Fast det hade nog inte hjälpt. De flesta icke hedningar får nog ut en del av mina böcker. De som inte är hedningar, vägrar acceptera allt hedendomen står för, men som ändå ska låtsas vara hedningar och leka besserwissrar av någon obegriplig anledning är nog omöjliga att behandla. Fick en kopia ur ett fanzine ur någon obskyr strömning. Någon hade skrivit om min bok, På jordfast grund, och blivit begeistrad och sedan förbannad på den. Då jag känner igen denna reaktion till saker jag sett på forum på nätet och i vissa bloggar så kan jag nog kommentera det. De är ingen idé att hänvisa till några källor efter de forum och detta fanzine nog inte går att hitta igen, men det är uppenbarligen en diskussion som finns kring min bok i extremistiska kretsar. Jag kunde nöja mig över att tokarna inte tycker om min bok - det är ju i sig bra. Det konstiga är att de samtidigt lovordar den. Man tycks vilja tolka boken nationalromantiskt, alla mytiska element som kan tolkas romantiskt gillar de. Sen när det inte går längre, när folktrons seriösa sida kommer in, så blir de rädda. Alla avsnitt som handlar om att det finns krig och elände ryggar de för, allt tal om att man måste ta ansvar och att man måste göra en massa saker som är jobbiga blir de rädda för. Det handlar helt enkelt om att nyandligheten är flummig - "peace and love". Nåja, hedendomen är en krigarreligion - det är alvar. Den räft de skulle behöva mest - nummer trettiofem - kommer de aldrig att förstå. Det vore meningslöst att skriva en bok bara är "trevlig att läsa" - det handlar om religion! Hedendomen är en religion som innebär en massa saker - den påverkar ditt liv och hur du ska handla. Det är inte något hashrökande asatroflum. Till sånt behövs det inte några livsfilosofiska böcker, de riskerar bara störa med eventuella insikter. Sen verkar man ofta missa detta med genre. Jag hittar inte på innehållet - jag skriver och formulerar, jag skapar boken, men när jag försöker återge siaren eller vittergubbens ord så är det inte mina åsikter. Jag erkänner att jag formulerar mig litterärt och att inte alltid mins eller förstår. Men jag gör så gott jag kan. Jag kan inte hitta på och placera i någon annans mun, vad de inte sagt. Det är klar jag ställer upp på det jag skriver - men lika lite som att nyhetsreportern hittar på att det har skett en flygolycka så är detta någon slags fantasi. Jag har mina brister och det jag skriver är min tolkning - men man kan inte bryta lös en detalj ur den helheten. Ibland är det jobbigt att inse livets tunga saker - men jag skriver en bok för att läsaren ska växa i visdom - att växa är att förändras och då måste läsaren acceptera att upptäcka och omvärdera sina egna uppfattningar. Vill man bara bekräfta sin egen uppfattning så ska man hålla sig bland likvärdiga insnöade individer och undvika att läsa böcker skrivna av människor med en annan värdegrund. Detta med att man inte accepterar det seriösa och det som kräver att man tar ställning är inte så konstigt. Nyandligheten lovsjunger ständigt det rena och oproblematiska. Nyhedendomens förra våg, i trettio och fyrtiotalets Tyskland, lyckades blunda för krigets grymheter och utrotandet av människor. Numera tar de avstånd från dessa saker - eftersom de inte kan blunda för det som hänt - men all annan moral som de kan förneka, förnekar de. Hedendomen har en moral, den ställer krav på dig. Mina böcker kan kanske läsas romantiskt - jag beklagar detta för romantiken gör folk till idioter. Jag har dock träffat på så många icke hedningar (fler än det finns nyhedningar) som läst mina böcker och som inte läst böckerna på det sättet. Alltså tar jag inte på mig ansvaret för denna idioti. Att det finns nyhedningar och pseudoforskare som läser mina böcker och letar efter belägg för deras perverterade ideologier är ju inte mitt fel - är det? Att läsförståelsen hos nyhedningar (och lundesiska doktorer) ligger under den hos elever i mellanstadiet kan knappast lastas mig. Så jag kan inte annat än att säga så: Nej, mina böcker är inte lämpliga för nyhedningar, eftersom de handlar om moral, ansvar, kontinuitet och sanning - allting som nyhedenomen föraktar. Problemet är inte de avsnitt av boken ni har svårt för - problemet är hur ni kan gilla resten? Boken är till för att ni ska bli upprörda. Mogna människor brukar känna av kritik och när de upprör sig inse att de kanske måste fundera på vad de egentligen står för. Detta kallas för att ta kritik och att utvecklas. Fanatiker förkastar allt avvikande och förbjuder läsning - som det stod i en av dessa kommentarer om min bok: "markera andra räfter som 'ej lämpad för läsning'". I ljuset av detta så är det ganska uppenbart varför jag brukar utsättas för smutskastning och även hotelser och ibland direkta trakasserier trots att jag själv alltid håller mig till en sansad och sund debatt. Det handlar om fanatiker och det är meningslöst att lyssna på fanatiker. Att extremistiska fanatiker kan få forskaranslag kan ju universitetet ta ställning till, att min bok kommenteras av fanatiker på nätet - det kan jag leva med. Nu har jag ägnat dem på tok för mycket energi och de kommer säker att vända upp och ned på himmel och jord på grund av detta. Men det är ju trots allt min bok, och om någon tror att man kan ta bort ansvar och moral och bara ha kvar tomma ord så är det kanske bäst att påminna om att författarens syfte med boken var att ta ställning mot förfalskning - förfalskning av vår religion och naturligtvis även förfalskning av författarens ord.