Jag får en och annan recension på den tre år gamla "På jordfast grund" men jag brukar inte kommentera dem - boken säljer ju som smör och jag får in en massa positiva läsarreaktioner. Då Nikanor Teratologen var klasskamrat med min bror så kanske det är rimligt att ta upp hans recension i Tidningen Kulturen - jag kan nog inte säga att jag fått någon favör på grund av brorsan i alla fall. Verkar som han gillar boken lite men måste såga den för att den är religiös. Recentionen hade nog kunnat göra mig orolig om jag fått den i ett tidigare stadium - som det nu är så känns det mest lite orginelt med någon som är lite negativ.

Han har lite svårt för språket - det kan man ju säga vad man vill om - jag gjorde ett val att använda klassisk skrivspråkssvenska vilket har irriterat många modernister. I Kärlekens bok väljer jag ju talspråk istället. På jordfast grund bygger på arkaiserande metaforspråk - annars går den inte att skriva, men man behöver inte gilla det heller. Att han inte är insatt i ämnet är ju uppenbart då han tycker att jag är "övermaga" när jag säger att det inte skrivits några andra böcker om hedendom. Så är det - det är verkligen inte mitt fel - och hade det inte varit så så hade jag sluppit skriva den boken.

Att i mina böcker efterlysa något fornisländskt eller fornnordiskt är en väldigt konstig ambition Teratologen har. Vet inte riktigt varifrån han fått den. Han verkar besviken att hos en person som hatar nationalromantik och fornnordiskhet inte hitta det samma. Det känns som att han letat efter något annat, särskilt när han undrar varför man i hedendomen ska tro på något övernaturligt - att det är det religion handlar om har kanske med saken att göra? Att hedendom har en föreställning om ett efterliv är knappast New Age - däremot Nikanor Teratologens egna idéer om att hedendom är hedonistiskt - det är New Age. Och att göra en Nietzschiansk tolkning av trettiosjunde räften; ack så pretentiöst. Naturligtvist så är det svårt för någon som inte är insatt att förstå att boken i stora drag inte är skriven symboliskt. Det kan vara svårt att förstå ett metaforspråk om man rör ihop det med en massa fornnordiskhet. Luddigheten är ett problem med den boken men den gick inte att skriva på så många andra sätt så man får stå ut med att vissa inte förstår, eller som jag skrev: "för er blott klanger och sång, för oss ord och sanning"

Så bryr jag mig? Knappast, recensionen påminner om den jag fick från bibliotekstjänst där en totalt oinsatt recensent klagar på att min bok inte speglar hans egen livsåskådning. Intressant att jag kan läsa både kristna och ateister och tolka deras texter i deras kontext men en sekulär ateist klarar inte av att läsa en hednisk bok utan att ge utryck för sin egen personliga existenskris. Det tråkiga är ju att den som läser recensionen inte får ut något av den. Med tanke på att boken är en försäljningssuccé och har fått ett så pass bra rykte så känner jag att jag skrivit en bra bok. Att recensenten reagerar som han gör är ju ett tecken på att boken fortfarande behövs - för att konfrontera fördomar om hedendom - den går snart på en ny tryckning.