Ingen vågar längre förkastar omoral eller berömma dygd. Det är på något sätt fult att ta tydligt ställning till saker. Att säga att vissa handlingar är bra och vissa är dåliga är fult - nej man ska vara tolerant mot allt. Allt ska bedömas från fall till fall - man ska se till hur folk tycker och känner och låta alla röster komma till tals - alltså även de röster som är fel. Det finns inga normer - allt som liknar värderingar skall förkastas och fördömas. Vi lever i anomins tidsålder - normlöshetens tidsålder. Nej, vissa saker är rätt och vissa saker är fel. Man får tycka vad man vill - men det betyder inte att man har rätt. Det finns rätt och fel i hur man talar om andra och hur man bemöter andra. Det finns rätt och fel i känslomässiga och sexuella relationer. Det finns rätt och fel i hur vi handskas med den värld som fött oss. Det finns rätt och fel i hur man handskas med det arv vi fått från de som levt här före oss. Det finns rätt och fel i vad man gör med sitt liv. Det är så och det enda valet vi har är att göra rätt. Vi kan tycka hur illa vi vill om hur det är - det må passa dåligt i våra liv - men då är det våra liv det är fel på. Allt är inte rätt, och alla ska inte få göra som de vill och ingen handling är bortom moralen. Detta är egentligen självklart, men av någon anledning är detta det mest kontroversiella man kan säga i dag. Varför är det så?