Fick en fråga över mailen - varför jag är så hård när jag debatterar. Har lite svårt att se det som ett problem - debatt handlar ju om att vrida och vända på uppfattningar - att bryta ståndpunkter mot varandra. Men jag tänkte försöka ge ett lite mer uttömmande svar - så jag gör det här. Jag brukar inte debattera småsaker - det har jag inte tid med, men däremot när viktiga saker är på spel. Jag är kunnig i vissa ämnen och är van många sorters hyckleri och taskspel. Alltså faller det ofta på min lott att ta upp viktiga ämnen och försvara vissa värden, värden som jag kan väl. Jag tycker att det är en skyldighet att kämpa för hederlighet och för goda värden. Jag ser ingen anledning att söka samförstånd med hypokriter och lögnare - så jag använder hur hårda ord det än krävs för att avslöja dem. Nu är det olyckligtvis så att lögner sprider sig - och den som bär på en lögn har inte alltid förstått att det är en lögn. Den lögnen är minst lika farlig. Alltså måste man avslöja lögnen - och förhoppningsvis så väljer personen att ta avstånd från den. Men jag har sett hur man istället slängt bort vett och sans och omhuldat lögnen - och föraktat mig. Ärligt talat - varsågod - jag är inte ute efter att bli omtyck - särskillt inte av hycklare. Jag tror på att människor måste få veta sanningen - och då måste man ibland vara hård. Jag tror på att det finns sanningar och jag tror på att det finns värden - i nihilistens värld finns inget sådant - ord, kultur, gudomlighet, människor - allt kan utnyttjas för den egna vinningens skull. Om vi inte är hårda mot dem så blir allting gott förslavat. Går vi med på det?