Nu förändras arabvärlden. Tunisien först, nu faller regimen i Egypten och vi väntar på att en av världens hårdaste diktaturer - Saudiarabien. Hur fort går det? Vilket genomslag har det? Ingen kan säga vad som kommer att växa ur detta - någon form av demokrati som inte kommer att se ut som västerländska demokratier. Indien är världens största demokrati - tack och lov ser den inte ut som västerländska demokratier. Tillgången till den yttrandefrihet som man kan vinna med hjälp av internet har get människor makt att förändra sin livssituation - och de gör det. Detta frukar makten - från FRA och EUs datalagringsdirektiv till Kinas digitala mur. Moderna medier ger rykten och rörelser en väldig kraft och nu skälver världen. Själva grunden för världsordningen skakar och vi går in i en ny era. Kriget mot terrorism är över. Vi talar om en del av världen som har dominerats av diktaturer sedan kolonialtiden. Dessa diktaturer har blivit hårdare och hårdare. Det finns demokratier i regionen - även om folk i väst ofta har svårt att förstå att till exempel Iran är en demokratisk republik. Vi får dock komma ihåg att Iran är persiskt och Turkiet är osmanskt - arabiska länder är i princip aldrig demokratier. Det är i princip bara Libanon som har en fungerande demokrati. Den demokratiska rörelsen i arabvärlden härstammar från Muslimska brödraskapet - med andra ord islamism och demokrati är något som hänger ihop. Bush krig mot terrorism har alltså varit ett krig mot demokrati och som en viktig del av det kriget har USA uppmanat dessa totalitära regimer att öka förtrycket och begränsa yttrandefriheten. När svenska myndigheter 2001 överlämnar två egyptiska demokrater till USA för att torteras så är det ju inte i USA de torteras - det är i Egypten. Vi får inte glömma att Usama bin Ladens egentliga fiende är kungahuset i Saudi Arabien - han har bara valt att angripa deras allierade. Ett decennium innebär ett generationsskifte. De som idag är unga i arabvärlden har vuxit upp under detta skräckvälde. De som kämpat i den tidigare oppositionen finns kvar, och deras erfarenheter känner alla till - men de unga har alltid nya krafter och ungdomens inspiration. Vi får inte glömma att dessa länder i grund och botten har goda ekonomiska förutsättningar även om totalitära samhällen inte brukar gynna inovation och utveckling. Mycket har satsats på utbildning vilket leder till att vi har utbildade ungdomar i ett samhälle där de inte har möjlighet att göra något av sina kunskaper. Internet och moderna medier är i detta läge en drivande faktor. Via olika feeds, så som Twitter och Facebook så sprider sig rykten fort. Genom bloggar har en ideologisk debatt skapat grunden för en regimkritik. Kanaler som Al Jazeera, flygblad och telefonkedjor - det är inte tekniken det handlar om - det är insikten att budskap skall spridas. Dessa diktaturer har inte den totala kontrollen som den kinesiska regimen som ser till att kontrollera alla medier. Västmakterna kan inte, med hänsyn till sina egna opinioner, stödja regimer som stänger ner satellitkanaler och internet. Med andra ord - moderna medier och kriget mot terrorism är inte förenliga. Denna förändring är en lika stor förändring som när järnridån föll 1989. Efter kommunismens död så skakades den återstående supermakten USA i sin roll - man hade ingen fiende kvar. Den nya fienden är islamismen. Problemet är att den islamistiska rörelsens fiende är arabvärldens diktaturer. Att USA betraktas som "den store satan" så är det för att USA stödjer dessa regimer. Om regimerna rasar så finns inte islamisternas fiende. Grunden för konflikten havererar. Jag säger inte att inte islamistiska rörelser kommer att få inflytande - tvärt om. Men då de kommer att syssla med inrikespolitiska frågor i nya demokratier så kommer de inte att kunna målas ut som västvärldens fiende. Om politiska flyktingar i väst flyttar tillbaka till sina hemländer - hur kan de utgöra ett hot? Vem ska USA ha som fiender? Vem ska målas ut som de ociviliserade vildarna? Ärligt talat - om nu västvärlden förstod att de har förlorat initiativet när det handlar om utveckling och förbättring - så kanske man kunde sluta peka finger och försöka hitta fel hos andra.