Det finns de som säger att kärlek går över. Att känslor dör. Det kan inte vara hela sanningen i alla fall, inte om jag ser på mitt liv. Vi har inte talat med varandra på länge, och så träffas vi ett ögonblick på avstånd, och jag vet att alla känslor är sanna. Hon är lika vacker som hon alltid varit, jag älskar henne lika mycket som förr. Jag blir glad bara av att se henne - och naturligtvis förvirrad eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till, rädd för att göra fel igen. Jag skulle vilja så mycket, ringa henne, låta henne läsa min nya bok, men det går inte. Tids nog kanske, jag har så svårt för detta med tålamod. Om livet ändå var enkelt, men det är det inte. Undrar man inte ibland vad karaktärerna i en bok gör mellan kapitlen? Jag känner att ett kapitel tar slut och att ett nytt håller på att starta. Man vet ingenting om framtiden. Det ända jag vet säkert, det är att riktig kärlek består.