Ett par i Värnamo blev fråntaget sitt barn - mamman var epileptiker(inte bara det, hon var kvinna och invandrare också). Vi hinner knappt vila mellan fallen av godtycklig särbehandling - i går var det diagnoser. Man kan väll inte ta barnet från föräldrarna bara för att en av föräldrarna har en sjukdom. Epilepsi har bra och beprövade behandlingar och är dessutom varken smittsam eller ärftlig. En epileptiker är inte en sämre föräldrar utan troligen väl motiverad eftersom själva graviditeten kräver en uppoffring genom en omställning i medicinering.

Man säger att mamman kan falla på barnet under ett anfall. Okej, alltså, alla som kan snubbla, halka eller tappa något ska nekas rätten till sina barn. Det blir inte många föräldrar kvar. Att mamma kan få ett anfall är ju tråkigt - men hon är väl inte sämre mamma för det? Varför detta tjafs? Jo, epileptiker är ju inte utan problem - de är inte som man ska vara, så där som ingen egentligen är. De har problem, och lever inte någon inbillad idyll. Jag undrar vem som blir bättre förälder, den som kämpat mot en sjukdom eller den som har fått allt gratis?

På trettiotalet tvångssteriliserade svenska regeringen bland annat epileptiker. Tidigare var epileptiker förbjudna rätten att gifta sig och skaffa barn i lagen. Man tänkte att inkvisitionen var över men så dyker den upp igen. Man bygger centrum för levande historia för att minnas förföljelser, men inte alla förföljelser för några vill man ju fortsätta förfölja i Svea rike.