Det finns ett prov för att bli förälder - faktiskt. Det krävs att man lär sig handskas med det andra könet, man måste lära sig stå ut med någon som är annorlunda. Man måste kunna ta ansvar för ett liv, en samvaro. I diskussionen glöms detta bort. Naturen har sett till att asociala människor som inte klarar av flexibilitet har svårare att få barn. Man måste helt enkelt utveckla sig - lära sig kvinnligt OCH manligt tänkande. Man måste lära sig kärlek och samförstånd. Nu lär sig inte alla det - men kravet finns på dem. Nu ökar antalet ensamstående adoptioner, homosexuella får rätt att adoptera, insemination börjar användas för icke medicinska skäl (en man som saknade fungerande spermier kunde tidigare få hjälp med befruktandet - det var inte frun som hade problemet) - detta handlar om ett egoistiskt förhållningssätt till att skaffa barn. När det gäller adoption så tycker jag att man så långt som möjligt ska låta barnet få möjlighet att stanna kvar i ursprungsmiljön, släktingar eller vänner. Och det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon brist på människor som vill adoptera. Dom som tycker att det är jättebra att adoptera barn från tredje världen ur något slags solidaritetsskäl visar bara på ett kolonialt tänkande - sätt in din lön till hjälpverksamhet och hjälp människors livssituation istället för att utnyttja dem. Jag vill gärna ha barn - men det vore inte rätt mot barnet om jag själv skulle adoptera - för att barnet skulle kunna få det bättre med två föräldrar. Alla kan inte få barn - till exempel de utan partner - det är bara så. Om man inte ens kan komma överens med någon av det andra könet - hur bra förälder blir man då? Jag säger inte att man behöver ha en passionerad förälskelse - ett rent resonemangsäktenskap duger - men om man inte klarar av att lägga upp ett sådant liv kan man troligen inte hjälpa sitt barn till den verklighet som finns. Egentligen är det samma sak som när folk överger sina barn för att "dom inte kan utvecklas i förhållandet". Det ska inte vara enkelt - personliga intressen, värderingar och sexuell fallenhet har helt enkelt inte med saken att göra - man får offra sig. Denna tid är en tid av ansvarslösa ynkryggar och om jag ser kritisk på debatten de senaste åren så ser jag bara en sak - ansvarslösa ynkryggar som inte kan ta det ansvar som föräldrar alltid tagit förut.