Informationssamhället kom och tekniken gav oss redskap som vi kan använda för att lättare hitta det vi behöver. Vi kan. Men vi väljer att använda det för att göra det svårare, eller för att vara korrekt, de som bygger upp samhällets strukturer väljer det. Var och en skulle nog föredra att hitta de man letar efter. Detta grundar sig i det att jag som vanligt jagat runt efter saker i butiker, och då järnhandeln inte längre säljer skruvar och bensinmacken inte längre säljer biltillbehör hamnat på Lidl. Jag har tidigare skrivit om de så kallade taggmolnen, denna text anknyter till det ämnet. Aristoteles grundade den västerländska tankemodellen på att kategorisera saker. Genom att dela in saker i kategorier och subkategorier så skapar vi en ordning i en annars ganska rörig värld. Stora delar av västerländsk bildning handlar om att förstå dessa kategorier. Som jag nämnde i Slavar under strukturen så har man börjat frångå denna struktur till förmån för godtyckliga taxonomier. Man dekategoriserar världen. Detta är naturligtvis en fullständigt rimlig konsekvens av postmodernismen - problemet är naturligtvis att det kommer att leda till ett icke livskraftigt samhälle och människors död. Vår överlevnad har alltid byggt på att skilja på giftigt och ätligt eller husdjur och rovdjur, och detta må vara godtyckliga kategorier eller sociala konstruktioner - naturen har sin gång likväl. I det ena eller andra systemet har man idag databaser - databaser som man rimligen skulle kunna söka efter i på vilket sätt man vill. Kostruktörerna av gränssnitten begränsar oss dock. De väljer ut endast ett sätt att söka, oftast det minst rimliga. En vanlig brist är till exempel möjligheten att välja språk. Till exempel iTunes saknar den möjligheten - nu är det ju ganska vanligt att de som talar svenska vill höra musik på svenska och de som talar japanska vill höra musik på japanska. Det kan ju vara kul att byta - men det är inte en orimlig tanke. Istället får jag välja i deras genrer - 14 stycken som är väldigt oprecisa, ofta lyckas de sätta olika genre på samma artist. De urvalskriterier som finns brukar inte ens fungera. Det brukar sluta med att man får dumpa en hel produktdatabas och sitta och ögna igenom den för hand. På Systembolaget sorterar man numera vinen efter pris - så instinktivt. Man förväntas att om man springer in och ska ha en Rioja Alta så vet man vilket pris det har? Vad sägs om att det kommer från Spanien? På ett av de bibliotek jag brukar besöka så har man skippat ämnesordningen. Jag är själv kritisk SAB systemet - men det är i alla fall ett system. Nej, istället så ställs böckerna utifrån vad något tror är "vad man nog letar efter samtidigt"! Är det bara en kund på biblioteket eller? Letar alla samma sak? Jag tycker att ett sådant resonemang ska formuleras "Vad vi vill att du ska leta efter". Resultatet är att språkvetenskapliga böcker står bland romaner, folkdiktning står på barnavdelningen och geografiavdelningen är fullständigt utspridd över hela bibliotektet. På varuhuset (dit man nu måste gå för att köpa byggmaterial sedan järnhandeln endast säljer högtryckstvättar) har man dessutom fått för sig att kunderna blir mycket gladare att plocka saker ur korgar som saknar ordning än att det finns en struktur och att saker ligger på hyllor (för att det är just på grund av att det är stökigt som folk handlar på Ö&B eller?). Resultatet är att för att hitta skruvöglor måste man alltså springa längs dessa rader med korgar för att hitta skruvöglor. Alltså samma metod som i fallet med databaserna. I rimlighetens namn så borde modern teknik kunna returnera en butik som har den varan jag letar efter. Men med tanke på att Eniro och Hitta och vad de nu heter alltid returnerar butiker med varken rätt verksamhet eller rätt geografiskt område så vore det för mycket att hoppas på. Nej, Googles vars resultat börjar glida bort mer och mer från ämnesområden och som ju prioriterar sidor som andra gillar är ett av de värsta exemplen. Inte nog med att den föreslår - "Jag tycker att du ska söka på det här istället" - hur kan man komma på en sådan funktion? Dessutom saknas alla rimliga filter. Språk finns ju, men vore ämne för mycket att be om? Varför kan jag till exempel inte filtrera bort alla kommersiella aktörer? Eller varför kan jag inte få resultaten i omvänd ordning? Sämst resultat först? Jag tror ofta jag skulle gilla det Google tyckte var sämst. Eller varför inte en Aristotelisk sökmotor? "Söker du något levande eller icke-levande?" Det skulle inte vara svårt att hitta rätt sorts äpplen då inte. Vad som händer är att allt dekategoriseras. Att känna till kategorier är ett kontrollmedel. Dekategoriseringen är ett sätt att frånta individen kontrollen och därigenom göra honom till en bra kund. Detta är i och för sig ett felslut eftersom kunden som går in i en butik och ska ha en skruvögla och får veta att det i nog är samma sak som en hjulbult kommer inte att köpa en hjulbult. Han kommer att bli sur och gå hem. Men detta ändrar inte utvecklingen. Problemet är att människor som är med om dekategoriseringen accepterar den och inte ser den som ett problem. Man betraktar det som en jämlikhetsfråga - nu har alla lika svårt att hitta på biblioteket. Skatteverkets hemsida på nätet är bra - nu kan ingen hitta informationen. Problemet är ju att det inte heller går att lära sig. I ett samhälle där inte alla har lärt sig kategorierna så kan vi ju åtminstone ha studiecirklar. I ett samhälle där allt framträder i en dekategoriserad soppa och där informationens framträdande är lika sporadiskt som höststormar eller jordbävningar så befinner sig individen i samma situation som de forntida människor som ännu ej vunnit någon kultur.