Först med en förlagsnyhet - det ni. I går kom ett kryptiskt brev till förlaget avseende Seesam - vår beställnings tjänst - en massa ospecifika antydningar om "den uppkommna situationen" - och att detta skulle leda till att möjligeten att förmedla beställningar skulle upphöra vid årsskiftet. Trevligt med tretton dagars varsel - eller hur? Efter lite eftersforskningar så visar det så att det tydligen är lite tumult mellan de två distubutörerna och att BTJ som köpte Seesam av Seelig för ett år sedan helt enkelt kastat in handuken. Logia går över till Bokrondellen så fort det nu går, så det är inga problem att köpa våra böcker. Men man kunde ju ha brytt sig lite om oss - sex månader uppsägningstid blev till två veckor - med en odaterad uppsägning - oproffsigt. Att man desutom måste gissa sig till vad som sker, men som i hela förlagsvärlden - folk tror att alla skvallrar om dem. Att BTJ antar att hela världen vet om vad som händer i deras ankdamm syns ju av det faktum att denna blogg lägger ut nyheten först, till och med innan BTJ.

Det finns de som säger att kärlek går över. Att känslor dör. Det kan inte vara hela sanningen i alla fall, inte om jag ser på mitt liv. Vi har inte talat med varandra på länge, och så träffas vi ett ögonblick på avstånd, och jag vet att alla känslor är sanna. Hon är lika vacker som hon alltid varit, jag älskar henne lika mycket som förr. Jag blir glad bara av att se henne - och naturligtvis förvirrad eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till, rädd för att göra fel igen. Jag skulle vilja så mycket, ringa henne, låta henne läsa min nya bok, men det går inte. Tids nog kanske, jag har så svårt för detta med tålamod. Om livet ändå var enkelt, men det är det inte. Undrar man inte ibland vad karaktärerna i en bok gör mellan kapitlen? Jag känner att ett kapitel tar slut och att ett nytt håller på att starta. Man vet ingenting om framtiden. Det ända jag vet säkert, det är att riktig kärlek består.

På Fredag och Lördag så är jag med på bokmässa med "På jordfast grund". Det är värmländska bokmässan på Värmlands museum, Karlstad. Finns inte med på programmet olykligtvis men har ett bokbord. Alla är välkomna i alla fall.

Ständigt dyker Humanisterna upp i media - en gång Human-etiska förbundet - numera förespråkare för en ateistisk fundamentalistisk stat. Detta är medias - särskilt publicservice - ständiga val av favoritrörelser att lansera och driva. Under åttiotalet var det frikyrkorna, på nittiotalet New Age och senaste åren har Islam lanserats som populärt. Hur många har inte blivit intresserade av Islam på grund av Sveriges radio? Nu lanseras Humanisterna av massmedia - någon folkligt engagemang betvivlar jag, däremot så har de fått lite pengar i ryggen. I Norge så är deras Human-etiska förbundet en seriös organisation som försöker agera som ett trossamfund för ateister - och erbjuda tjänster som ateistiska vigslar och begravningar. Det tycker jag är positivt - att i sekulär anda agera sida vid sida med andra utgöra ett alternativ. Nu har Norge fortfarande stadskyrka, men det är en annan historia. Men den svenska organisationen, som verkar i ett friare samhälle strävar inte efter att skapa ett alternativ för de (få) ateisterna - nej - de vill på talibanmaner införa ateismen som stadsreligion. Plockar humanisterna i Sverige fram några ateistiska ritualer? Nej, de försöker lägga beslag på borgerlig vigsel och borgerlig begravning - alltså de värderingsfria alternativ som finns för de som saknar andlig hemvist. Statens skall stå för ateism och humanism. Där försvan sekluarism och demokrati. Humanisterna vill bekämpa andra religioner på lagstiftningsplanet. Alltså, de vill införa en humanistisk sharia. Humanism betyder vanligen mäniskoorienterad vetenskap. Inte i detta fall, här betyder det människoorienterad värdegrund. Det kan tyckas positivt, man bryr sig om människor. Men det är en tradition där människans framsteg sätts framför allt. Natur, djur och andra värderingar får offras för mänsklig framgång. Högmod är ett bra ord. Det är en teknokratisk tradition som spelat stor roll i framväxten av ideologier som nyliberalism, fascism och kommunism. Alla religioner har spöken i garderoben - även ateismen. Men det bisarra är hur denna religion i ett sekulärt samhälle i massmedia tillåts argumentera för att införa en påtvingad livsåskådning - ateismen. Att skolelever tvingas gå i kyrkan är inte demokratiskt - men att skolever skall tvingas bli bekännande ateister eller humanister är än mer odemokratiskt. Humanisterna vill föra in humanismen i lagstiftningen. I skräcken för Islam så vill de införa en än mer intolerant sharia.

Religionernas funktion är att ge svaret på frågan om hur vi ska orka kämpa på och välja att ta de tunga besluten och att orka kämpa på med livet trots alla motgångar. Svaren är olika, men frågan den samma. Några moderna livsåskådningar så som Utilitarism och modern hedonism (som finns i bland annat nyandligheten) så ska man få så mycket lycka som det bara går - och blir lidandet större så har man misslyckats. Trist att man i princip alltid misslyckas då eftersom den kalkylen inte går ihop. Det är mer lidande helt enkelt. Därför har aldrig den typen av livsåskådningar inte levt vidare - de stämmer inte mot verkligheten - den grymma verkligheten. Shopenhauer kom till slutsatsen att man ska inte försöka bli lycklig så blir man inte besviken - som ligger nära Budismens synsätt. Så kan man se på det - kristendom och Islam lovar lycka sedan. Får man paj i himlen kanske man orkar kämpa på i jämmerdalen. Men vi hedningar då? Jo, vi försöker, likt stoikerna, komma till ro med vårt öde. Lycka och lidande är delar av livet, och vi måste stå ut med lidandet likväl som vi måste njuta av lyckan. Vi måste modigt möta vårt liv. Vi får ingen belöning någon annanstans - livet självt är vår belöning. Och det är väl det som är hedendomens stora styrka - vi lär oss blicken som gör livet underbart - fullständigt som det är - och att se att lidandet är en del av en vacker helhet.

Jag hittade en intressant blogg. HRA - vad står det för? Hedniska Republikanska Armén? Ingen aning - vet inte hur jag ska förhålla mig. Jo, dom är förvisso vänster radikaler - men deras åsikter är ju i grunden sunda. Man behöver ju inte ställa upp på allt folk säger, och det är ju stimulerande med lite intelligenta resonemang även i bloggvärlden. Ja, jag vet inte. Men även om jag har lite svårt för krigsretorik så är bättre än att tiga med sanningen - så långt kan jag sträcka mig.

Ingen vågar längre förkastar omoral eller berömma dygd. Det är på något sätt fult att ta tydligt ställning till saker. Att säga att vissa handlingar är bra och vissa är dåliga är fult - nej man ska vara tolerant mot allt. Allt ska bedömas från fall till fall - man ska se till hur folk tycker och känner och låta alla röster komma till tals - alltså även de röster som är fel. Det finns inga normer - allt som liknar värderingar skall förkastas och fördömas. Vi lever i anomins tidsålder - normlöshetens tidsålder. Nej, vissa saker är rätt och vissa saker är fel. Man får tycka vad man vill - men det betyder inte att man har rätt. Det finns rätt och fel i hur man talar om andra och hur man bemöter andra. Det finns rätt och fel i känslomässiga och sexuella relationer. Det finns rätt och fel i hur vi handskas med den värld som fött oss. Det finns rätt och fel i hur man handskas med det arv vi fått från de som levt här före oss. Det finns rätt och fel i vad man gör med sitt liv. Det är så och det enda valet vi har är att göra rätt. Vi kan tycka hur illa vi vill om hur det är - det må passa dåligt i våra liv - men då är det våra liv det är fel på. Allt är inte rätt, och alla ska inte få göra som de vill och ingen handling är bortom moralen. Detta är egentligen självklart, men av någon anledning är detta det mest kontroversiella man kan säga i dag. Varför är det så?

Denna tids kännemärke är att man enbart tror på mediasorlet. Det finns fortfarande föreningsmöten, offentliga evenemang, folk som sitter och pratar över en kopp kaffe - om än att det har blivit lite mindre. Men det stora problemet är att folk inte tror på det. Det enda man tror på är media surret - det vinklade mediasurret. Media har som bekant en retorik som går ut på att man tiger bort alla avikande agendor. Alltså - utgår man från media så får man bara en syn på saken. Enda sättet att vara konstruktiv blir alltså att inte köpa den rådande agendan utan att fortsätta resonera kring viktiga frågor. Det finns alltså ingen anledning att spinna vidare på massmedias frågor, utan ta upp det andra - det de inte vill tala om. Jag trodde när bloggandet kom att nya vinklar skulle tas upp, att andra skulle komma till tals - ack vad jag bedrog mig. Det finns några intressanta bloggare - men de flesta är bara papegojor som upprepar massmedias agenda. De få intressanta är svåra att finna (de uppskattas inte av andra bloggare, skriver om "konstiga saker") och skriver inte så ofta - antagligen för att de har riktiga liv vid sidan av bloggen. De bloggar som anses mest intressanta är de som producerar den mest lismande grynvällingen. Och där någonstans hamnar vi - har vi något viktigt att säga så hamnar vi utanför - i tystnaden. Alltså - om man ska få reda på något av vikt så måste man lyssna till de som tiger. Sanningen finns i verkligheten, journalister och bloggomaner vet inget om verkligheten. Någon vars enda referenser är media har helt enkelt ingenting att säga. Och det enda vettiga är helt enkelt att inte ställa upp på deras debatt - jag skiter i vem som betalar TV-licensen eller höger-vänster retorik - och alla som tycker att det är viktiga saker har blivit grundlurade. För det är inte det det handlar om. De enda relevanta nyheterna viskas av dom som göms i tystnaden (för att travestera Simon&Garfunkel).

En dag då huvudfrågan tycks vara en Madonna som vill få köpa sig ett barn och när amerikanerna inför en lag som legitimerar tortyr så kan jag inte låta bli att tänka på en dröm. Nu talar jag om en riktig dröm, en sådan man har när man sover. Till och med ordet dröm går det inflation i - man säger drömmar när man egentligen talar om sina planer. Nej, det här var en dröm, men det var en dröm om något jag vill ska bli sant - det var en liten men ändå underbar sak. Drömmar är en annan syn på verkligheten, vi ser saker vi inte ser på dagen, de öppnar ett annat öga. Drömmarna får oss att se saker vi inte vågar se och göra saker vi inte trodde vi kunde. Nu när jag drömde om något jag länge väntat på så börjar jag tro att det kan ske, så sakteliga. Så jag har gått runt med ett leende på munnen i dag, trots en tung och motig dag, trots tjafs om tv-licenser och högmodiga amerikaner, jag har brytt mig om drömmen istället. Och egentligen tror jag att det är så att drömmen är viktigare, för om vi inte drömmer så vågar vi inte se sanningen i vitögat. Drömmar gör oss mänskliga. I vår värld stressar människor upp till väckarklockor, de ser inte värdet i en att betänka en liten dröm och så glöms den bort. Men hur kan någon tro att de kan fatta viktiga beslut om de inte ens kan minnas sina drömmar. Orkar de makthavare som leker med människoliv återkalla sina drömmar - det tror inte jag. Och om du och jag ska hitta svaren på hur vi gör saker bättre, då måste vi tillåta oss att drömma.

SVT och SR vill nå ung publik genom dummare utbud. Det finns mycket kritiskt att säga om "public service" - men nu jobbar de på att bli ännu sämre. För att nå de som inte väljer "public service"-kanalerna så vill man kopiera de kommersiella kanalernas skval. Istället för att bredda de intelligenta och kritiska samhällsprogrammen så att fler ämnen bjuds så ska det bli mer likriktning. Nu har jag ju ingen TV - men jag lyssnar desto mer på radio. Några ambitiösa personer har startat en namninsamling - jag vet inte om sådant hjälper men här är en länk http://www.kufim.se/namnlista.php.