Man talar om att det går snabbare och snabbare. En sak som verkligen går snabbare hela tiden är uppdateringen av programvaror och operativsystem. Detta är ologiskt eftersom normalt så ska uppdateringsfrekvensen minska med tiden - inte tvärt om. Fick för mig att installera Google Chrome på en dator med operativsystemet Leopard. Operativsystemet är inköpt 2009 - det handlar alltså om knappt fyra år gammalt. När jag ska ladda ner Chrome så ger Google mig inget val utan ger mig en version för OSX 10.6 - Snow Leopard - en nyare version. Den kan jag naturligtvis inte använda. Men det intressanta är att Google inte ger mig nått val här - jag får en version för Mac - om de gissat fel och jag egentligen hade haft Windows eller Linux så hade jag fått en macversion ändå. Utan att jag kan göra något åt det. När jag efterforskar lite så visar det sig att de har "slutat stödja" Leopard. Inte nog med det - de har gjort det stört omöjligt att få tag på en äldre version av Chrome(vi återkommer till det). Med andra ord så finns inte Chrome för en fyra år gammal dator. Men se - de har länkar till Apple där man kan köpa Snöleoparden. Jag undrar hur mycket Apple betalar till Google för detta? Men i vilket fall är det intressant att man lämnar ett operativsystem som i vissa fall sitter i tre år gamla datorer? Hur skulle det se ut om det handlade om bilar? "Nä, vi säljer inte spolarvätska till din bil - den är ju äldre än tre år.". Ärligt talat Google - om ni nu vill spionera på mina nätvanor genom ett program som Chrome - så får ni ju anstränga er. Jag tänker inte slita för att ni ska tjäna mer pengar på mig. Lyckades gräva fram en äldre version av Chromium - open source versionen av Chrome - men den verkar Google också ha dolt undan - något som jag inte riktigt tror är tillåtet under den licensen. Antagligen har de en officiell nedladdningssida som helt enkelt är omöjlig att hitta. Med andra ord har de snott själva programkoden från de som en gång i tiden utvecklade webbläsaren Konqueror. För de flesta fungerar det bra med fyra år gamla datorer, de flesta behöver inte den senaste iPhonen - det går så bra med en iPhone4, eller varför inte en iPhone3? Faktum är ju att om jag uppgraderar operativsystemet i datorn eller mobilen så leder det till två saker. För det första så blir apparaten segare - ofta kräver nya program kraftigare maskiner. För det andra så slutar en massa program som behöver den äldre versionen att fungera. Med andra ord man hamnar i en ond cirkel där man måste byta ut alla komponenter. Ibland finns då inga nya versioner och man kan hamna i den sitsen att en hel firma slutar fungera för att något av deras viktigaste programvaror slutar fungera. Med andra ord - man ska inte uppdatera. Man ska ha väldigt goda skäl att uppgradera sina program. Ofta så brukar versionsinformation innehålla noll information om vad som åtgärdats - då ska man absolut inte installera eländet. Man märker hur vissa program hävdar ensamrätt på din dator: "Om du inte byter version på det där programmet så slutar jag fungera". Råkade ut för "Adobe Flash player har blockerats eftersom den var inaktuell" och knappen "Kör den här gången" - vilket ju fungerade utmärkt. Däremot var man ju tvungen att trycka på knappen på varenda hemsida. Då undrar ju en normalt tänkande människa - hur tänkte man här? Det fungerar ju helt uppenbart med min version av Flash. Ok att de som gör webbläsaren tycker bättre om en nyare men varför kan jag inte bara säga åt programmet att jag faktiskt inte vill uppdatera. Jag vet ju att nyare versioner av Flash är horribelt buggiga och vägrar fungera i vissa andra program jag har. Jag kommer ihåg här om året när Facebook ändrade så att de vägrade visa en videospelare för youtubelänkar om man inte uppgraderade Flash. Man var tvungen att klicka sig till Youtube så fungerade de. Jag var ju dum nog att uppgradera och helt plötsligt gick vart annat youtubeklipp på fast-forward. Med andra ord - man ska inte fixa saker som inte är trasiga, det kan bara leda till en sak, de går sönder. Nåja - jag avinstallerade Flash och återinstallerade den gamla versionen och det fungerade igen - så kom jag bort från Facebook istället, men det stör ju inte mig. Kräv mer och mer av kunder som absolut inte har ett incitament att arbeta för er och ni kommer att förlora kunder. Om man har en butik och sätter upp en skyllt - "Man måste ha gröna skor för att handla här" - så kommer man att förlora alla sina kunder. Varför skulle kunderna apa sig? Låt oss se hur programutveckling fungerar. Inom opensource så brukar man sträva efter en stabil version - alltså en version av programmet som fungerar. Sedan ägnar man sig åt buggfixar. Hur många buggfixar behöver man innan programmet saknar fel? Någon kan hävda att det är ett oändligt antal - men så är det inte. Det finns en viss mängd fel. För eller senare så är man klar - då har man en slutgiltig version. Nu kan man vilja ha nya funktioner - men i traditionell utveckling så brukar man säga att man skapar en ny utvecklingsgren - ett nytt program med fler funktioner helt enkelt. Vad som har hänt är att man blandar ihop dessa två saker - i vardagen blandar vi inte ihop "att reparera en bil" och att "köpa en ny bil". Vissa gamla opensourceprogram, som Emacs till exempel - är färdiga. Man behöver inte utveckla dem. Om jag är nöjd med ett program så ska jag väll inte behöva byta till ett annat om jag inte behöver nya funktioner? Naturligtvis så handlar det ju om företag som vill sälja nya produkter. Men många av dessa program är gratis. Och jag köper inte saker för att det kommer nya versioner - man köper andra produkter. Om ett bilmärke går sönder hela tiden så slutar man köpa det. "Att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror" som Tage Danielsson sade. Visst - Apple tjänar pengar på att lansera nya iPhones och Google på att ständigt göra nya uppdateringar som gör att folk köper nya androider och ger mer information till Google. Men det håller ju inte. Jaha - är ert program så dåligt att det måste uppdateras?

Nu har det fötts en liten flicka i kungaätten. En tronarvinne - och barnet heter Estella Silvia Eva Mary Westling. Inte ett endaste kungligt namn. Kronprinsessan är en modern kvinna som väljer moderna namn säger man. Jo - fast monarki är inte en modern företeelse. Idén om monarki vilar på traditioner och kontinuitet. Bara det faktum att kungligheter kan gifta sig med vanliga gymmägare är en nyhet. Estellas namne - Folke Bernadottes amerikanska fru - gifte sig inte med en kunglighet. Folkes far Oscar hade nämligen förlorat den kungliga titeln genom att gifta sig med en vanlig flicka. Så mycket har förändrats - och det i sig kan man förstå. Det finns ju inga kungligheter kvar att gifta sig med. Problemet blir ju när monarkin förlorar sitt berättigande och sin trovärdighet. Herman Lindkvist - journalisten som ofta felaktigt benämns historiker - reagerar på tronarvingens namn. Han menar att det inte finns någon historisk grund, och först och främst, att en framtida regent bör ha ett svenskt namn. Jag måste nog hålla med honom för en gång skull. Till och med Jean Baptiste Bernadotte bytte namn till Carl Johan när han skulle bli kung i Sverige. Det verkar rimligt. Jag är inte rojalist, jag är inte republikan. Jag tycker inte det är så stor fråga egentligen - men någon ordning måste man väl ha i ett land? Jag tycker egentligen det är lite löjligt att kungen inte ens öppnar riksdagen eller ger uppdrag åt stadsministern att bilda regering. Nått ska han väl göra? Om vi ska ha monarki så kan vi väl ha ett riktigt kungahus - inte några hipsters som råkar ha ärvt några slott. Rent historiskt så har kungahuset haft sitt stöd från de lägre stånden och hållt sig distanserat från adeln och överklassen. Genom att inte vara en del av en viss samhällsgrupp utan hålla sig på sin kant så har man kunnat motivera sin existens som en oberoende part. Nu liknar kronarvingens familj en idealfamilj från stureplan och kronprinsessan är snart en lattemorsa. Frågan är då varför man skulle se dem som stående över allt och varför det skulle finnas ett folkligt stöd för monarkin. Problemet är att de inte kan hålla på att acceptera samma spelregler som vanligt folk. Kungar har alltid haft älskarinnor och vi ska bara vara glad att det inte rörde sig om Alexander Bard. Viktorias satsar på att ge bilden av en helylletjej i en tid då kungahuset är en mesig företeelse. Elisabeth II skulle inte ha suttit kvar om hon hade haft den attityden. Till och med det omhuldade prinsessbröllopet var ett misslyckande. Stockholmare flydde staden och allt hade karaktären av ett turistgippo. Att näringslivet vill tjäna pengar kan man förstå - men det var inte bra för kungahuset. Att ge Sveriges framtida regent ett tramsnamn är bara droppen som får bägaren att svämma över - men det är trots allt kungahuset som drar ner sig själv. Man anar att Viktoria vet vad hon vill - och det är inte regent hon vill vara. Eller hon är snarare som de flesta sjuttiotalister - hon vill ha kakan och äta upp den. Hon vill ha en prins och en vanlig kille. Hon vill vara drottning och en vanlig tjej. Men som alla bortskämda sjuttiotalister måste lära sig - det går inte. Kungahuset sköter detta extremt dåligt. Inför varje kris och möjlighet gör de ständigt fel. Republikanerna gnider händerna men även Göran Häggs förslag om valmonarki är åter på tapeten. De som i dag är inne och tycker att bäbisar är gulliga kommer när att vara otrendiga, döda, borta och föraktade den dagen det blir realpolitik. När man står inför det faktum att få en stadschef som låter som en chipspåse så kommer folk att byta stadskick på samma vis som de kommer att byta valuta den dagen de inser att vi ska ha leksakspengar med sagotanter och skattesmitare på. Fast vad är alternativet? Kungligheter? 

I åratal har dumhetens kamp mot våra ögon pågått. Man förbjuder glödlampor, och då först och främst matta glödlampor. Även matta halogenlampor är förbjudna. Detta motiveras med någon slags miljöargument - har ännu inte förstått hur en matt lampa kan dra mer energi än en klar. Nej det viktiga verkar vara att man ska ha klara lampor med skarpt ljus så att man förstör ögonen (för att inte tala om de kvicksilverfyllda lysrörslampornas gräsliga ljus - men det är ju inte ett seriöst alternativ). Men nu har jag lösningen! Ska inte låtsas att jag kommit på det - det är en produkt från ett företag som heter Unison som har lanserat byggbara lampor. När EU lanserade sitt idiot-direktiv att lampor inte får vara matta så kom designer Ingo Mauer med den fantastiska lösningen: EU kondomen. Tråkigt nog kan inte hans silikonkondom köpas i Sverige (vad jag vet). Jag höll på att ge upp och började snegla på smuggling från Norge. Då jag inte vill bli smugglare så kan jag då glädja mig till min upptäck. Expediten på järnaffären uppfattade Unisons produkt som ett roligt sätt att montera ihop olika lyxiga glödlampsbollar med olika starka halogenlampor och olika socklar. Att man kunde bygga en vanlig glödlampa hade inte slagit henne. Jag tar en liten risk här att lägga ut det på nätet - någon ond byråkrat kan ju upptäcka att det finns människor som lyckas rädda sina ögon och ingripa. Den stora risken är ju att denna "lyxprodukt" inte säljs i tillräckligt stor mängd. Därför tror jag det är bäst att göra lite gratis reklam så att Unison fortsätter sälja denna fantastiska produkt. Jo - om någon på nittiotalet sagt att om tjugo år så måste man skruva ihop sina egna glödlampor så hade folk trott att man var knasig. Numera är ju hela världen knasig så det är väl bara att ta. Då till själva instruktionen (har ju inte den mest praktiska bloggen så jag är lite ovan). Skaffa en sockel i porslin(E14 eller E27), en matt glödlampsglob 55mm eller 45mm, och en G9-halogenlampa i valfri styrka. Stoppa in halogenlampan i sockeln och skruva fast globen. Voila - en glödlampa. Ger ett mycket trevligt ljus. När du gör detta bryter du antagligen mot någon lag - men vad gör man inte för att slippa få synskador. Alltihop till min lampa kostade 77 kronor - men med tanke på att det bara kostar 18 kronor att byta halogenlampan så är det ju billigt i längden.

Nu har den hysteriska diskussionen om hittepåordet "hen" börjat snurra igen. Det bisarra är dock alla som ska vara så politiskt korrekta att de struntar i fakta. Jag hoppas verkligen att det är därför - alternativet är ju att de flesta aktiva journalister helt enkelt inte kan svenska språket - och så kan det ju inte vara? I dag är det grammatikdagen - så jag passar på att göra min insatts. Jag vet att alla människor utan argument som hoppar upp och ner och bara-tycker-för-att kommer att hata mig. Det är inte populärt att vara saklig numera. Det som sätter igång diskussionen är boken Kivi och monsterhund där ordet "hen" används konsekvent "istället för han eller hon". Någon gaggar om att det ska få barn att slippa könsroller - som om han eller hon har med kön att göra. Det är i själva verket pronomen som styrs av genus. Med tanke på hur mycket ordet genus används så är det skrämmande hur lite folk faktiskt kan om genus. Moderna ordlistor saknar genus och skolan verkar missa mycket kring genus - så man kan ju förstå problemen, men det är ju bara ursäkter. Låt oss alltså ta en grundläggande kurs i genus: Svenska språket har fyra genus. Maskulinum, feminimum, neutrum och utrum(även kallad reale). Dessa motsvaras av pronomen han, hon, det och den. Neutrum räknas med "ett" och de övriga med "en". De tre första är uråldriga och finns i de flesta germanska språk. Utrum är ett genus som har ett par hundra år på nacken och är en sammanslagning av de flesta ord som tidigare var femininum eller maskulinum till ett genus. Med andra ord - den är ett ord som ersätter det som tidigare var han eller hon. Tidigare sa man stenen - han och vägga - hon, nu säger vi den om både stenen och väggen. Vissa ord har fortfarande kvar sina gamla genus: människan - hon, klockan - hon, månen - han, solen - hon, pojken - han, flickan - hon. Många verkar tro att genus och kön har med varandra att göra - att om man använder "han" som pronomen så måste individen ha en snopp. Detta visar på att man inte kan grammatik. Vilket kön en människa har avgör inte vilket pronomen man ska använda - pronomen styrs av genus, och genus avgörs av ordet. Till exempel: - Vad heter människan där borta? - Hon heter Nisse. Numera så har man börjat använda genus på yrkesbeteckningar. Tidigare så talade man om sjuksköterskor och sjukskötare, om lärare och lärarinnor. Numera ska alla vara sjuksköterskor respektive lärare. Detta är en språklig förändring som leder till att om man talar om en sjuksköterska så är pronomen hon, och en lärare han - oavsett kön. Man kunde ju tycka att man kunde ha använt tvåkönade ord eller ord som är utrum eller neutrum - men man har alltså valt dessa former och då blir får man leva med det pronomen som följer. Teoretiskt skulle orden kunna förvandlas till uttrum - men det är inte något man bestämmer, det handlar om vad folk vill använda. Det vore alltså i sig inte ett språkligt fel att kalla en sjuksköterska för "den". De flesta skulle dock föredra "hon". "Han" är däremot alltid fel. I en tid när jämställdhet är viktig så sätter folk som inte vill göra något åt de riktiga problemen igång att röra till språket. Om det verkligen var neutralitet man ville ha så finns ju "den" - men det verkar inte vara intressant. Det är inte kul att behöva säga att folk är obildade - men det är just det det handlar om här. Författaren Jesper Lundqvist säger i en intervju i Sveriges Radio att han ville skriva om ett barn - inte om en pojke eller flicka. Alltså ville han inte skriva han eller hon. Nä - det är ju korrekt eftersom "barn" är neutrum - ett barn använder pronomen "det". Att skriva han eller hon som pronomen för ett barn är fel. Om man nu skulle använda detta "hen" som ersättning för "han eller hon" så har man redan gjort fel - eftersom "barn" varken är femininum eller maskulinum. Det här klarar en normal lågstadieelev. Lundqvist behärskar helt enkelt inte svenska. I detta fall så är ju "hen" ett pronomen som ersätter ordet "pojken" eller ordet "flickan" - det enda Lundqvist gör är att han undviker att visa vilket ord "hen" som pronomen ersätter. Detta är något man också lär sig i lågstadiet - att inte använda ett pronomen i en text utan att det framgår vilket ord det ersätter. Det är alltså en brist i förmågan att kommunicera - tycker inte det låter som ett framsteg. Eftersom han nu väljer bort att skriva om ett barn(neutrum) som troligen vilken annan författare som helst skulle göra så är ju bara ett obstinat försök att väcka uppmärksamhet, något som uppenbarligen fungerar. Men det är ju också tidens tecken - är man riktigt dålig på något så får man ordentligt genomslag. Den intressanta frågan med ordet "hen" är ju vilket genus det motsvarar. Att det skulle motsvara maskulinum eller femininum gör det ju farsartat. Utrum betyder "endera av de två" och är alltså maskulinum eller femininum. "Hen" skulle alltså stå för utrum - med den detaljen att man väljer att överföra flicka och pojke till utrum (något man kan göra även om det inte är populärt). Och då måste man ju fråga vad det var för fel på "den" som ju är korrekt pronomen för utrum. Varför kan Lundqvist inte skriva "den"? Nu tycker jag personligen att språket har kvalitéer och att genus är ett kulturarv som bör bevaras - men det kan man ju ha åsikter om. Men om det nu finns ett ord "den" som kan användas - men man ska nödvändigtvis byta ut det mot ett annat ord med exakt samma innebörd så är man antingen extremt dum i huvudet eller i behov av uppmärksamhet - eller både och. Att hoppa på Lundqvist är meningslöst - han försöker inte påskina att han kan svenska - det är de andra debattörerna som står där och beundrar kejsarens nya kläder som förtjänar kritiken. Hen idén att genom att byta ut hen första bokstaven i ett pronomen skulle göra någon skillnad är nog hen dummaste hittills, men hen visar tydligt vem som inte tänker innan hen talar.

Än så länge håller facebooktrenden även om fler och fler överger gemenskapen. Det som mest håller på att ta kol på Facebook är otroligt nog Facebooks egna vanskötsel av sitt system. Jag kan inte säga att det egentligen var särskilt bra från början - men de få saker som gjorde detta sociala nätverk lockande har avvecklats. Dessutom håller Facebook på med att avlägsna basen för sina egna intäkter, något som kommer att märkas i deras intäkter inom ett år eller så. Facebooks affärsidé bygger på att kunna skicka riktad reklam mot specifika målgrupper och att kunna plocka fram data om åsikter och intressen utifrån demografi och andra personlighetsuppgifter. Vad skulle det innebära om folk inte matade in dessa uppgifter - eller om de rent av uppgav fel uppgifter? Hur värdefullt blir nätverket om folk inte gillar det de "gillar" eller om de inte har de värderingar de uppget? Men vilka incitament har användarna att lämna dessa uppgifter? Varför ska jag ange kön, ålder eller bostadsort. Ja, först för att det inte går att fortsätta i registreringen - men det finns ju ingen anledning att vara ärlig. Användaren har ju inget intresse av att Facebooks reklamsystem ska fungera (När jag ändrade födelsedatum fick jag veta att "Uppgiften kan bara ändras ett begränsat antal gånger" - Och?). Motivationen är ju naturligtvis social - man vill att folk man känner/som man kommer att lära känna ska ha lättare att hitta en och förstå vem man är (eller hur man vill att de ska uppfatta en). Men ärligt talat - hur beskrivande av din personlighet är din ålder eller dina favoritartister? I ett social forum som Facebook så blir det ju mer relevant vad du skriver eller bilder ur ditt liv. Du vill få utrycka dig. Och i profilen där du kan ange religion och politisk åskådning så får du en viss möjlighet till detta. Men nästan ingen låter andra se denna profil. Om den dessutom inte är sökbar så blir ju uppgifterna meningslösa. Om man till exempel skulle vilja lära känna personer med samma politiska uppfattning som en själv på den ort man bor så vore ju detta väldigt bra (Sen att Facebook bryter ordentligt mot alla lagar genom har ett enormt dataregister över politiska åsikter och religiös tillhörighet bryr vi oss inte om just nu). Det fanns en avancerad sökning på Facebook - där man kunde söka på uppgifter i profilen. Naturligtvis gick det bara att hitta de som tillät det i sina säkerhetsinställningar - har alltid undrat varför någon kan vara med i ett socialt forum och dölja vem man är men jag antar att det är samma människor som lägger upp en massa detaljer om sitt liv som de inte ens skulle berätta för sina syskon. Denna sökfunktion var trevlig och hjälpte mig faktiskt att hitta ett par gamla bekanta som jag glömt bort. Men naturligtvis har Facebook tagit bort denna sökmöjlighet. I dag går det inte att söka på detta sätt. Istället ska du hitta vänner genom de förslag som kastas upp av systemet, människor som du för det mesta inte har mer gemensamt med än att ni har gemensamma vänner. Men jag kanske vill lära känna folk utanför de kretsar jag rör mig? Det är normalt att vilja upptäcka nytt - att bara vilja träffa samma människor brukar diagnosticeras som något inom autism-spektrat. Och så var det detta med "gillandet". Det finns en massa sidor för olika intressen, åsikter och produkter som man kan "gilla". Varför ska man "gilla"? Förut så var det så att man såg en liten lista på vilka andra som "gillade" något man själv "gillade". Det var ingen lång lista, men några exempel i varje fall. Ibland kunde man se någon bekant bland dessa - och glad över detta gemensamma intresse kunde man skicka en vän-förfrågan utifrån det gemensamma intresset. Numera kan man se att folk som man redan "är vän med" - som man alltså kan diskutera med över Facebook om till exempel intressen - gillar samma sak. Ganska ointressant eftersom man antagligen redan anade intresset. Ok - det dyker upp ett "Pelle Persson gillar Svedala hockey" i loggen - men det är i liten text och rullar snabbt bort. Det ligger inte ens i nyhetsflödet. Facebook bygger på att du ska hålla kontakten med folk du känner säger man. Men alla sociala arenor som vi deltar på, vare sig det handlar om födelsedagskalas eller föreningslivet har den viktiga funktionen av att vidga vår sociala svär. Med andra ord - man behöver lära känna fler och mer. En arena som bara upprätthåller befintliga kontakter - som en telefon till exempel - är inte mer än kommunikationsmedel som vi enbart använder när vi behöver. Att sitta och testringa för skoj skull är aldrig aktuellt. Det intressanta är Facebooks "Hitta vänner" funktion, där de vill att du ska ge dem lösenordet till ditt e-postkonto (och om du nu gjorde det så bör du inte betro dig själv med att använda datorn för bankaffärer eller något liknande) eller ladda upp en adressbok. Vadå hitta? Om jag redan har deras adress i min adressbok så vet jag ju redan var de finns! Om jag vill ha kontakt med folk jag har e-postadressen till kan jag väl skicka e-post? Facebook vill ha människors adressböcker - men vilket intresse har vi av att de ska få dem? Alltså - om folk inte kan hitta mig utifrån mina uppgifter och jag inte kan hitta dem utifrån deras uppgifter - varför ska man ha dem där? De flesta har dolt uppgifterna för de som inte är vänner - om jag har "blivit vän" med någon så behöver jag ju inte profilen längre - då kan man ju se status och kontakta varandra. Det finns alltså ingen anledning att uppge korrekta uppgifter, det finns ingen anledning att visa dem. Folk är inte dumma - de orkar inte sitta och klicka på en massa saker i onödan. Alltså kommer de inte att hålla på att "gilla" saker de gillar - snarare kanske de gillar saker för att hjälpa kompisar eller få vara med på lotterier. Med andra ord blir gilla-datan korrumperad. Likaså kommer man inte att fylla i profilen och snarare lär folk ändra i profilen för att slippa den mest irriterande reklamen. Denna förändring har börjat i om med de senaste uppdateringar. Folk börjar ändra sitt beteende och det kommer att ta ett litet tag innan förändringarna tränger igenom datan men det leder oundvikligen mot att Facebook kommer att ha värdelös data i sina system inom ett år. Reklam- och data köparna kommer successivt märka ett sämre resultat för sina kampanjer och undersökningar. Man kan prata om en massa nya saker som Facebook kommer med så som Timeline till exempel - den nya profilen där man ska kunna följa "livshistorien". Rent trams eftersom för det första så kommer ingen att bli nöjd av den bild av ens personlighet som kan kompileras av facebookdata och för det andra så kommer ingen att vilja titta på folks timeline. Om man nu vill se bilder - vilket inte är vad folk vill få ut av Facebook - så ser man ju helst i kategorier - inte i tidsordning. Argumentet verkar vara - nu kan mata in mer data som bara Facebook kan använda. Känns inte som att det kan motivera folk. Nej, det löser inte huvudproblemet, att Facebook inte tillgodoser de behovs som nätverket fyller för användarna. De plockar bort incitamenten för att lägga ut data och försöker motivera med en narcissistisk "skapa en profil du är nöjd med". Om de då tror att de kan leva på de fantasier som den lilla grupp som vill sitta och titta på sin egen profil har ljugit ihop så kommer de snabbt upptäcka att deras intäkter kommer att upphöra.

Flera har slutat använda Facebook och i dagsläget så börjar de flesta söka efter exit-skyltarna. Jag skrev tidigare om Facebooks förestående död så det kanske är rimligt att fortsätta bevakningen av ämnet. Även om Facebook ännu är dominerande och viktigt och de så kallade konkurrenterna snarast känns som skämt så märks det att folk är leda vid eländet - färre orkar uppdatera sin status, färre läser vad andra skriver och den tid folk tillbringar med Facebook minskar. Mycket av detta har naturligtvis med bristande kapacitet hos Facebook själva att förstå sig på sina kunders motivationer. Man lanserar fler och fler idiottjänster - som gallupar och listor - men blockerar möjligheter att hitta igen bekanta i grupper eller fan-sidor. Att folk använder eländet för att hitta igen, hålla kontakten med och lära känna folk verkar vara något man inte bryr sig om. Jag bryr mig väl ärligt talat inte om Pelle gillar golf eller kakrecept. Det är då sådant som Google-plus (som alltså stavas så) blir riktigt pinsamt. Att hålla på att gilla och ge poäng - tror de folk i allmänhet går runt och vill vara recensenter - och ännu värre - vill läsa andras recensioner? Problemet är ju att Facebook fyller en funktion som de som driver facebook inte förstår. Och Google-plus, Diaspora och liknande försök att kopiera Facebook gör samma misstag. Nu sker dock en intressant utveckling: Fler och fler håller på att ta fram sin egen utgångsstrategi (försvenskning av Exit Strategy/Stratégie de sortie). Fler och fler ser över hur de ska kunna lägga ner sitt Facebookanvändande på ett strategiskt vis. Många har bara slutat använda sitt konto/stängt av det. Men många som helt enkelt inte vill förlora sina kontakter funderar på åtgärder som att be om nummer eller epost till alla och liknande. Det är många som sneglar på alternativen, och en del skrivtokiga försöker hopplöst få sina bekanta att följa dem på Twitter för att succesivt inse att det var ingen som brydde sig vad de skrev på Facebook heller. Problemet är ju att folk inte hittar något generellt alternativ, men det verkar ju trots allt så att när de hittat en utgångsstrategi som passar dem så lämnar de skeppet. I dagsläget så kan vi bara konstatera att det ser ut att bli väldigt olika strategier. Ärligt talat så borde ju alla förstå vad det innebär när man sitter på ett ställe där alla letar efter en väg ut - allt är bara en tidsfråga.

 

Jag börjar bli mer och mer frustrerad över de filterbubblor som hindrar mig från att komma åt det jag villa ha. Man får numera slänga bort cookies, blockera skript och köra datatrafiken genom anonymitetstjänster bara för att kunna söka efter någon bok eller någon vetenskaplig statestik. Google blokerar de vettiga sökningarna eftersom det är ämnen Google fått för sig att jag inte gillar. Jag måste klicka mig runt i privata loggar på Facebook för att Facebook inte tror att jag vill veta vad vissa personer sysslar med. Eli Pariser har skrivit boken "The Filter Bubble" och har alltså givit oss det grundläggande begreppet Filterbubbla. För ett par år sedan var de sociala filtren något som var minimalt - i dag ligger de över större delen av de interaktiva tjänsterna på webben. När du deltar i ett nätforum/socialt nätverk som till exempel Facebook, eller använder tjänster på nätet så som Google eller Gmail så profileras du hela tiden. Dina val, dina sökningar, din aktivitet registreras och successivt skapas en större och större informationsbank om dig. Huruvida vad du klickat på vid ett visst tillfälle verkligen berättar något om dig kan vi låta vara osagt - men så fungerar det. Denna data används primärt för att sälja dig till annonsörer och aktörer som vill ha information om potentiella kundgrupper och liknande. Det handlar alltså primärt om vad de tjänar pengar på. Det som gör detta komplicerat är att de låter denna lagrade data inte bara styra vilka annonser du får se utan även vilka sökresultat du får på Google och vilka länkar och statusuppdateringar du får se på Facebook. Om du enligt filteralgoritmen klassificeras som höger så kommer man inte få se politiska länkar från folk med vänstersympati. Om någon råkar gilla samma musik som dig så kommer du att få veta vad han sysslar med, men någon som inte "gillar" något som du gillar kommer att filtreras bort. Om du dessutom "interagerar" - det vill säga kommenterar, klickar vidare eller något sådant så är du mer intresserad av den personen och kommer att se mer av den. Med andra ord - den som du inte tittat på på sistone kommer du inte att få se något om! Är någon annan ser det orimliga i detta? Tillslut kommer det bara vara ett fåtal personer som du får veta något om. Du får se fler saker från sådana som gör saker du gillar. Med andra ord så kommer världen bli en rosa dröm med endast sådant du själv vill höra. Inga dåliga nyheter och man kan inbilla sig att allt är som man själv vill inbilla sig. Människan har en fallenhet för självbedrägeri. Man kör gärna huvudet i sanden, om det nu handlar om att se problem i sitt förhållande eller att titta igenom räkningshögen. Det alla vet är att det aldrig är lyckat att ljuga för sig själv, men man gör det för det är enkelt. Men verkligheten gör motstånd - sanningen smakar beskt. Det är bara det att den nya webben gör det enkelt med självbedrägeri och svårt att se sanningen. Det riktigt pinsamma är att folk tror att man berättar en massa saker för sina "vänner" på Facebook när det i själva verket är så att man talar ut i tomma luften - filtren tar bort allt du gör och man lever i sina egna psykotiska vanföreställningar. Enda skillnaden mot en psykos är egentligen att servern står i Kalifornien. Att Facebook gör på detta sätt är ju kanske inte så stort problem eftersom ingen använder Facebook till något nyttigt (och den som påstår att han gör det ägnar sig åt samma sorts lögn som en alkoholist som påstår att hans sprit är medicinsk). Däremot är det en massa människor som försöker använda Google till något nyttigt - att leta information. Google filtrerar resultaten utifrån dig själv, och inte utifrån din likhet med andra - än så länge. Den för statistik över vad du valt tidigare, vilka sidor du tittat på och vilka resultat du verkar gilla. Alltså om jag söker på "viktiga svenska författare" så kommer alltså resultatet att färjas av tidigare författare jag sökt på på nätet. Men det är ju inte sant! Helt plötsligt kommer alla saker jag intresserat mig helt plötsligt påverkar mina framtida resultat. Om jag nu är ute efter att få reda på vilka viktiga svenska författare jag missat så kommer Google att motarbeta resultatet. Denna rundgång är ju bara konstig. Sökmotorn försöker få nöjda kunder och ge de resultat som folk vill ha. Problemet är ju att vi inte ska hitta resultat som vi trivs med - vi ska hitta de rätta resultaten. Med tanke på hur idiotiska resultat man ibland får från sökmotorn så vore det ju bra om den kunde notera när man var missnöjd med resultatet för att det är fel - men man skiljer alltså inte på att man är missnöjd på grund av att man inte gillar svaret och på grund av att svaret är fel. Nu gör dock den totala idiotin entre på scenen: Google plus. Nu kommer alltså Google att registrera alla sidor som dina "vänner" tittar på och "plussar" och komma fram att till att du säkert vill titta på samma sidor som dem! Inte nog att man ska behöva bli överöst med samma sidor man läst förut - nu kommer man att skräpa ner sökresultaten med sidor som någon man känner råkar ha läst. Att du söker efter något specifikt verkar man ju ha glömt fullständigt: "Jaha du letar efter Kinamat i Vänersborg - men dina kompisar verkar ju föredra Pizza i Örebro så då får du det resultatet." Varför skulle det spela någon roll vad mina bekanta råkar titta på - de letar väl efter annat? Dessutom kommer nu profileringen á la Facebook in i sökresultaten. Du profileras och kommer sedan att få resultat som folk som råkar profileras som dig gillar. Varför? Varför skulle jag leta efter något som någon annan som gillar samma saker som jag råkar gilla. Även om jag letar arbetslöshets statistik så kanske jag inte gillar det - men jag kanske letar det. Och den bästa regeln för en sökmotor borde trots allt vara att ge det korrekta svaret på det man letar efter - tycker jag i varje fall. Skygglappar är framtiden. Det kommer att vara jobbigt att gå ut i verkligheten i framtiden - en massa människor som inte tänker och tycker som du - eller? Jag förstår inte varför jag skulle bli lyckligare av sådant som de som liknar mig gillar? Varför skulle jag få ut mer av länkar från folk som gillar samma saker som jag? Det hela påminner om datingsidorna som skapar profiler utifrån ganska omfattande frågeformulär för att sedan matchar ihop dig med någon som i princip svarat likadant. Fy vad tråkigt! Skulle inte stå ut många timmar med en kvinna som tyckte som mig och som hade samma fritidsintressen som mig. Att vara attraherad av någon som liknar en själv kan inte vara vanligt - så vad handlar det om? Ska man syssla med sina gemensamma intressen istället för ha en relation kanske? Ok, det är alltså lika seriöst som facebook där du helt enkelt sitter med skygglappar likt Princessan på Ärten där man inte vill ha något som problematiserar. Men kan man inte fråga sig varför man ska leva överhuvudtaget om man inte gillar livet? Ingen profilering är så perfekt, inga människor är så pass lika att Prinsessan på Ärten inte kommer att hitta olikheter och skavanker. Och vid det laget kommer man ha upptäckt att det inte finns en enda intressant olikhet att upptäcka hos den andre. Det är därför nät-dating är så meningslöst, att innehållet på Facebook blir tråkigare och tråkigare och att Google helt enkelt är värdelös som sökmotor. Köp "The filter bubble" av Eli Pariser på Bokus

---

Jag skickar med en länk där Eli Pariser utvecklar sitt resonemang (och hoppas att folk fattar att inte kommentera hans föredrag i min text).

Det är intressant när man ser på de förändringar som sker i dag med informationssamhället som något konkret och vardagligt. Det är som en vind som sveper genom allas liv och tvingar oss att se över våra liv. Man kan tycka vad man vill om det - men det påverkar oss. Man kan tycka att saker är av ondo eller godo - men i vart fall så är de faktum. I detta sammanhang så blir förståelsen av informationsflöden något centralt och man kunde tänka sig att databranchen borde ha koll på det, men tvärt om. Under en period på trettio år så har det vuxit fram en mängd tekniska speciallösningar och en mängd människor har specialiserat sig på dem. Nu ändras samhället till ett informationssamhälle - var och en har informationsflödet som en del av vardagen. En sak som då absolut måste ändra sig är just dessa gamla tekniska platformar. Så länge en drös tekniker var de som skulle syssla med det så kunde det ju fungera som det gjorde - men om allt ska integreras i flödet så måste det ändras. Men datafolk tenderar att vara nostalgiska - de ska ha skärmar, tangentbord och externa lagringsenheter. De förälskar sig i grafiska gränssnitt och dataprogram. Allt sånt måste bort, för vanliga människor vill inte behöva lära sig nått operativsystem eller något program. Om kylskåpen skulle ha behövt samma kompetensnivå som ett traditionellt dataprogram så skulle vi fortfarande ha jordkällare (vilket jag i och för sig föredrar). Teknik som är teknokratisk måste bort om detta ska fortsätta. Detta i sig innebär ju en motsättning. De som ska utveckla tekniken är i själva verket motståndare till den? Jag anar en ganska stor utslagning - det finns helt enkelt två kategorier inom databranschen, de som håller fast vid tekniken och de som ser möjligheterna. Det intressanta är att den första kategorin är större - det vill säga att vi de närmaste åren kommer att se en enorm utslagning inom datasektorn. Små företag med visioner kommer att slå sig in och ta över, gamla stora jättar kommer att falla om de inte klarar av att anpassa sig.

Nu förändras arabvärlden. Tunisien först, nu faller regimen i Egypten och vi väntar på att en av världens hårdaste diktaturer - Saudiarabien. Hur fort går det? Vilket genomslag har det? Ingen kan säga vad som kommer att växa ur detta - någon form av demokrati som inte kommer att se ut som västerländska demokratier. Indien är världens största demokrati - tack och lov ser den inte ut som västerländska demokratier. Tillgången till den yttrandefrihet som man kan vinna med hjälp av internet har get människor makt att förändra sin livssituation - och de gör det. Detta frukar makten - från FRA och EUs datalagringsdirektiv till Kinas digitala mur. Moderna medier ger rykten och rörelser en väldig kraft och nu skälver världen. Själva grunden för världsordningen skakar och vi går in i en ny era. Kriget mot terrorism är över. Vi talar om en del av världen som har dominerats av diktaturer sedan kolonialtiden. Dessa diktaturer har blivit hårdare och hårdare. Det finns demokratier i regionen - även om folk i väst ofta har svårt att förstå att till exempel Iran är en demokratisk republik. Vi får dock komma ihåg att Iran är persiskt och Turkiet är osmanskt - arabiska länder är i princip aldrig demokratier. Det är i princip bara Libanon som har en fungerande demokrati. Den demokratiska rörelsen i arabvärlden härstammar från Muslimska brödraskapet - med andra ord islamism och demokrati är något som hänger ihop. Bush krig mot terrorism har alltså varit ett krig mot demokrati och som en viktig del av det kriget har USA uppmanat dessa totalitära regimer att öka förtrycket och begränsa yttrandefriheten. När svenska myndigheter 2001 överlämnar två egyptiska demokrater till USA för att torteras så är det ju inte i USA de torteras - det är i Egypten. Vi får inte glömma att Usama bin Ladens egentliga fiende är kungahuset i Saudi Arabien - han har bara valt att angripa deras allierade. Ett decennium innebär ett generationsskifte. De som idag är unga i arabvärlden har vuxit upp under detta skräckvälde. De som kämpat i den tidigare oppositionen finns kvar, och deras erfarenheter känner alla till - men de unga har alltid nya krafter och ungdomens inspiration. Vi får inte glömma att dessa länder i grund och botten har goda ekonomiska förutsättningar även om totalitära samhällen inte brukar gynna inovation och utveckling. Mycket har satsats på utbildning vilket leder till att vi har utbildade ungdomar i ett samhälle där de inte har möjlighet att göra något av sina kunskaper. Internet och moderna medier är i detta läge en drivande faktor. Via olika feeds, så som Twitter och Facebook så sprider sig rykten fort. Genom bloggar har en ideologisk debatt skapat grunden för en regimkritik. Kanaler som Al Jazeera, flygblad och telefonkedjor - det är inte tekniken det handlar om - det är insikten att budskap skall spridas. Dessa diktaturer har inte den totala kontrollen som den kinesiska regimen som ser till att kontrollera alla medier. Västmakterna kan inte, med hänsyn till sina egna opinioner, stödja regimer som stänger ner satellitkanaler och internet. Med andra ord - moderna medier och kriget mot terrorism är inte förenliga. Denna förändring är en lika stor förändring som när järnridån föll 1989. Efter kommunismens död så skakades den återstående supermakten USA i sin roll - man hade ingen fiende kvar. Den nya fienden är islamismen. Problemet är att den islamistiska rörelsens fiende är arabvärldens diktaturer. Att USA betraktas som "den store satan" så är det för att USA stödjer dessa regimer. Om regimerna rasar så finns inte islamisternas fiende. Grunden för konflikten havererar. Jag säger inte att inte islamistiska rörelser kommer att få inflytande - tvärt om. Men då de kommer att syssla med inrikespolitiska frågor i nya demokratier så kommer de inte att kunna målas ut som västvärldens fiende. Om politiska flyktingar i väst flyttar tillbaka till sina hemländer - hur kan de utgöra ett hot? Vem ska USA ha som fiender? Vem ska målas ut som de ociviliserade vildarna? Ärligt talat - om nu västvärlden förstod att de har förlorat initiativet när det handlar om utveckling och förbättring - så kanske man kunde sluta peka finger och försöka hitta fel hos andra.